Det hade gått 27 år sedan mitt senaste jobb som sjukskötare. Under tiden hade jag arbetat som lektor på högskola och som överlärare, studerat, doktorerat, arbetat utomlands och forskat. När jag gick i pension började jag fundera på att återgå till sjukskötararbete. Skulle jag våga? Av en slump träffade jag en tidigare elev till mig, som jobbade på psykiatriska avdelningen i Mariehamn. Han rekommenderade jobbet varmt. Jag kontaktade sedan sjukhuset och skickade in min CV. I våras besöktes avdelningen på plats, intrycket var gott. De lovade att ta hand om mig. Jag fick en förmånlig lägenhet på sjukhusområdet, inget annat än ”Framåt, sade gumman i snö”.
Jag var något spänd när jag i slutet av juli gick till klädförrådet och omklädningsrummet, guidad av avdelningschefen KG. Nycklar i handen, namnbricka på bröstet och till rapport. Avdelningen har ganska rymliga enskilda rum för alla patienter (14). Sjukskötarna har ett stort kontor, där skedde t.ex. dokumentation av vården. Därtill fanns det ytterligare rum, t.ex. ett rum för läkare, ett läkemedelsrum, personalrum, matsal, kök, TV-rum etc. Patienterna hade gym och bastu till sitt förfogande. Personalantalet kan anses som mycket tillfredsställande.
Avdelningens vardagsrum, dagrum, var en populär mötesplats, vilket skapade trygghet och gemenskap. Innegården gjorde det också möjligt för de patienter som var i ”vård oberoende av vilja” att gå ut. Det var inte vanligt, kanske 10 % av patienterna. Observationsrummet och isoleringsrummet utgjorde ett separat utrymme som sällan användes. Sjukskötare var alltid närvarande i utrymmet. Patienternas och personalens säkerhet prioriterades bl.a. genom att vid behov ringa in mer personal. Inför svåldsamma situationer hade personalen förberetts med Mapa-träningar. Avdelningen hade också börjat använda den internationellt erkända Safe-Wards-modellen.
Varje patient hade egen, ansvarig vårdpersonal, vars uppgift var att bevaka att patientens behov och önskemål blev beaktade och vården dokumenterades. Nyckelverktyget var vårdkonferens. I den deltog förutom patientens läkare, egen vårdpersonal, eventuellt anhöriga och representanter från andra myndigheter. Arbetet på avdelningen utfördes på ett multiprofessionellt sätt, samarbetet mellan olika yrkesgrupper var smidigt. Flera patienter var bekanta sen tidigare, några sen många år tillbaka. Personalen och patienterna verkade känna varandra och självklart har detta sina för- och nackdelar. Av befolkningen är dock 34 % födda utanför Åland i dagsläget.
Har något förändrats i den psykiatriska vården under 7 år? Baserat på min fyra veckors erfarenhet: ja och nej. Det viktigaste i omvårdnaden är fortfarande interaktionen med patienten och den empati som vårdpersonalen visar, strävan efter att hjälpa patienten och närstående i utmaningar med psykisk hälsa. Personalen använde sig av arbetskläder, vilket var nytt för mig. Under min egen tidigare kliniska karriär som psykiatrisk sjukskötare bar jag enbart civilkläder.
Det hade inte hänt några större omvälvningar i den medicinska behandlingen. Utbudet av läkemedel hade nog utökats under åren och de användes mer. Blod- och andra laboratorieprover togs mer än tidigare, lika så hade användningen av elbehandling utökat. Det hade skett en tydlig förändring i diagnostiken, särskilt ADHD och autismspektrumdiagnoserna hade ökat. Tidigare förekom dessa knappt inom vuxenpsykiatrin. Beroendeproblemen var vanliga; alkohol, amfetamin, cannabis och kokain medförde sina tilläggsutmaningar till sjukskötararbete. Substitutionsbehandling skedde polikliniskt, beaktande befolkningsunderlaget var antal patienter i substitutionsvården relativ hög.
Dokumentation av vården hade förändrats mycket. Enligt min erfarenhet stämmer påståendet att av vårdpersonalens tid går mycket till dokumentation. Det tog tid att lära mig strukturell dokumentation, jag fick nog handledning och man lär sig genom att göra. Detta gäller även om man vill bli bättre på svenska; man lär sig genom att tala. Speciellt ska lyftas fram personalens vänlighet mot varandra; nästan alltid i slutet av skiftet tackade kollegor varandra samt önskade för nästa skift ett bra arbetspass. Jag blev välbehandlad. Jag hade till och med saknat mer ”ordinationer”, de var artiga och ville kanske inte störa ”den lärda farbrorn” allt för mycket.
Flera av kollegorna kunde finska, så ibland frågade jag ”vad är xxxx på svenska”. Enligt min erfarenhet utgör inte språket ett hinder för jobb på Åland om man har baskunskaperna. Nuförtiden har ju var och en ordbok även i sin telefon. Mariehamn är en livlig sommarstad. Massor av båtfolk och andra turister. Det finns gott om evenemang: museer, sevärdheter, restauranger och pub för alla smaker. Åland har fina cykelvägar som kompletteras med skärgårdsfärjor. Att resa med buss är billigt. Med båtar tar du dig enkelt både till Sverige och Finland.
Till sist vill jag tacka alla mina underbara kollegor på Åland, särskilt tack till ASK Kaj-Gunnar Sjölund och klinikchef TtM Sirpa Mankinen. Tack för tipset och rekommendationen SSK Juha Sirkiä. Språkbad i Finland, med lite utmaningar, jag kan rekommendera!
Översättning: Heikki Ellilä.
