Sairaanhoitajaliittoa ja muita hoitotyön liittoja on viime aikoina moitittu oman ammatin epäkohtien esiin nostamisesta. Tämä on paradoksi, sillä Sairaanhoitajaliiton strategian ydin on olla sairaanhoitajien rohkea puolestapuhuja. Liiton tehtävä on puuttua epäkohtiin ja ongelmiin. Suurimmat ongelmat ovat tällä hetkellä työolot ja palkkaus. Nämä ovat epäkohtia, joista täytyy pitää ääntä.
Kyselyidemme mukaan sairaanhoitajat kokevat olevansa unelma-ammatissaan. He kertovat työn olevan haasteellista, mielenkiintoista ja monipuolista. Työn mielekkyyttä heikentää suureksi koettu eettinen kuorma. Et kiireen takia voi tehdä työtäsi niin hyvin, kuin se mielestäsi pitäisi tehdä.
Sairaanhoitajat raportoivat työskentelevänsä veitsenterällä potilasvahinkoja peläten. Resurssipulan vuoksi tauot jäävät pitämättä, eväät syömättä eikä vessaankaan ehdi työvuoron aikana.
Sairaanhoitajat eivät epäkohtia osoittaessaan aja pelkästään omaa agendaansa, he ovat barrikadeilla puolustamassa potilaiden oikeutta hyvään ja turvalliseen hoitoon. Miksi tämä näyttää olevan yksin sairaanhoitajien vastuulla? Eikö sen pitäisi olla yhteiskunnan, lainsäätäjien ja organisaatioiden johdon asia?
Ikäihmisten hoivakriisin vakavuuden korjaamiseen tarvittiin viranomaisten asiaan puuttuminen. Milloin yhteiskunta puuttuu samalla tavalla myös muiden potilaiden hoivakriisiin? Suomalaista terveydenhuoltoa on arvostettu ja ihannoitu maailmalla. Päätöksentekijöiden on aika arvostaa sitä ja tehdä oikeita arvovalintoja terveydenhuollon turvaamiseksi. Rahan puutteeseen vetoaminen on liian helppo vastaus. Mikä on potilasturvallisuuden hinta? Eikö suomalaisella yhteiskunnalla ole varaa turvata sitä?
Problemet är inte sjukskötarens yrke utan arbetsförhållandena
Sjuksköterskeförbundet och andra vårdarbetsförbund har de senaste tiderna klandrats för att lyfta fram yrkets missförhållanden. Detta är en paradox eftersom kärnan i Sjuksköterskeförbundets strategi är att vara en orädd förespråkare för sjukskötarna. Förbundets uppgift är att ingripa i missförhållanden och problem. De största problemen är för tillfället arbetsförhållandena och lönerna. De är missförhållanden som det är skäl att föra ljud om.
Enligt våra förfrågningar upplever sjukskötarna att de har ett drömjobb. De berättar att arbetet är utmanande, intressant och mångsidigt. Arbetets meningsfullhet försvagas av den etiska bördan som upplevs vara stor. På grund av brådskan hinner men inte utföra arbetet så bra som man tycker det borde utföras.
Sjukskötarna rapporterar att de arbetar som på en knivsegg i rädsla av patientskador. På grund av resursbristen blir det inga pauser och man hinner inte äta eller ens gå på toan under arbetsskiftet.
Sjukskötarna driver inte enbart sin egen agenda när de pekar på missförhållandena, de står på barrikaderna för att hjälpa patienternas rätt till god och trygg vård. Varför verkar detta att enbart vara på sjukskötarnas ansvar? Borde det inte vara samhällets, lagstiftarnas och organisationsledningens sak?
För korrigering av allvaret i de äldres vårdkris behövdes att myndigheter ingrep. När ska samhället ingripa på samma sätt även i andra patienters vårdkris? Den finländska hälsovården har uppskattats och beundrats ute i världen. Det är dags för beslutsfattarna att värdera det och fatta rätta aktiva val för att trygga hälso- och sjukvården. Att åberopa bristen på pengar är ett alltför lätt svar. Vad är patient säkerhetens pris? Har inte det finländska samhället råd att trygga den?